med toadörren på vidgavel

mamman har blivit kallad modig. tänk att hon törs. tänk att hon vågar. ta det stora klivet ut i världen. att skrika "här är jag! jag är värdefull! mitt liv är värt mer än att vara någons fru!"
mamman känner sig inte vidare modig. mamman känner sig rätt korkad. och rastlös. och missnöjd.
det värsta är att hon "måste" börja dejta.
hur var det man gjorde det nu igen?

när vågar man kissa med öppen dörr?
när vågar man gå på toaletten alls? hur många dejter ska man ha varit på innan man häver ur sig "shit, jag blev tvär-nödig! måste gå och klämma en rem. du kan väl titta på teve så länge?". hur länge innan man kommer till det stadiet?

när får man tala om för sin dejt att han har en stor ful finne mitt i pannan? och att man kan tänka sig klämma den åt honom?
eller tala om för honom att han luktar som att små små gnagardjur har krupit in i hans munhåla och gått en makaber död till mötes och nu ligger där inne och ruttnar?
eller be honom klippa näshåret som killar så äckligt på kinden när man hånglar?
eller bara i största allmänhet vara sig själv?
ta fram de där allra skönaste mamma-trosorna och bara låta taxörs-tuttarna hänga fritt under ett sunkigt linne, klia sig lite i djungelmuffen (här finns ingen tid för vax eller hyvlar) och fisa lite medan man borstar tänderna.
när får man erkänna alla djävulskaper och hyss och otillräckligheten och martyrskapet och ångesten man bär på? när är tiden inne?

sånt sitter mamman och tänker på. och äter godis, trots att hon inte skulle. och stannar uppe för sent, trots att hon inte skulle. allt medan de djupa oros-rynkorna mellan ögonbrynen växer. man kanske skulle botoxa sig? eller sova? man kanske skulle sova, så att man kan få sig en dejt, så att det kan vara legitimt att fundera över näshår och fjärtar. man kanske bara borde sova...