Mamman och ensamheten

- torra fjolårslöv

Mamman är ensam. Oavsett vänner, familj eller folk. Eller prinskorvisson. Ensam i ensamheten.
Mamman lider av dubbel 50-talsfobi, duktighetssyndrom, feministisksjälvständighet & prestaskitångest. Mamman har ett behov av att vara allt för alla. Att göra allt. Helst med glans & guldstjärna i kanten. Mamman behöver spika landningen.
Tyvärr blir det inte alltid som mamman tänk. Oftast blir det bara pannkaka av alltihop. Det är då de värsta känslorna smyger sig fram ur skrymslen och vrån. Till en början tassar de på tå, sakta och försiktigt. Men om man inte stoppar dem i dörren stormar de snart huset och virvlar fram som yrväder, dammråttor & gamla höstlöv. Alla känslorna. Otillräckligheten. Misslyckandet. Värdelösheten. Sorg. Misär. Oro. Osäkerhet. Besvikelsen.
Mamman känner sig som en ända stor besvikelse. För alla. Alla som har förväntningar och förhoppningar på henne. Hon är inte bra nog. Inte tillräcklig. Alla ska få en släng av sleven, men mamman slänger lite för oberäknat och snabbt och det räcker inte till alla och de som får får ändå för lite.
Arbetet som måste läggas ner för att få mamman "bra" igen känns för stort. Mamman vill bara lägga sig ner och ge upp.